Att vara skådespelare är trist. Vilken människa med sans och vett kan grunda sin existens enbart på det? — Kirk Douglas
Inspiration
Det var Sven Lindberg som inspirerade mig. Jag fick vara med i en föreställning och spelade mot honom i en kort scen. Det var under en repetition, jag hjälpte honom med repliker och han hjälpte mig med precis allting. Som honom ska jag bli, tänkte jag.
Om Aron
Teatern har alltid varit central i mitt sätt att tänka och förhålla mig till livet. Mina tidigaste minnen är från gradängen på NBVs teaterskola där min pappa arbetade som pedagog. Jag kröp under åskådarplatsen och letade efter spännande föremål som publiken tappat ur sina fickor. Teatern skilde sig från värden utanför, sagorna och berättelserna var så mycket mer intressanta än livet i den stora värden.
När jag valde gymnasium fick jag kalla fötter och valde en yrkesinriktning som elektriker istället. Det kändes som en stabilare grund att ha med sig.
Efter några år blev saknaden efter teatern så stark att jag slutade att gå på teater helt och hålet. Det gjorde ont att vistas i salongen. Men så en dag fick jag veta att Dramaten spelade Fanny och Alexander. Jag tänkte att det är en föreställning som jag borde se eftersom det är en hyllning till scenkonsten och filmen ligger mig så varmt om hjärtat.
Jag sitter på första bänk och ser Alexander komma fram framför ridån, han går fram till mitten och lyfter ridån med sina händer. Den svala luften som finns inne på scenen strömmar ut över publiken och doften av teaterscen möter mina kinder som genast blir våta av tårar. Jag tänkte på vad Sif sa om att välja, nu hade jag inte längre något val.
Jag heter Aron Juhlin och jag måste berätta en historia, från scenen till en publik som består av människorna i vårt samhälle.